Robotassisterad gångträning efter stroke

Robotassisterad gång

Robotassisterad gångträning har utvecklats som en metod för att intensifiera träningen efter stroke. Metoden har dock hittills inte visat sig ha tydliga fördelar jämfört med traditionell gångträning. ”Robotträning kan vara bra för vissa patienter men inte för alla”, säger Heidi Nedergård, fysioterapeut och forskare vid Umeå universitet.

Begränsad gångförmåga är en vanlig funktionsnedsättning efter stroke. Heidi Nedergård försvarade nyligen sin doktorsavhandling om analys av gångmönster och upplevelser av träning med eller utan gångassisterande robot hos patienter med stroke.

”Att överhuvudtaget kunna gå är väldigt viktigt för oss. Att kunna ta oss dit vi vill och på det sätt vi vill höjer livskvaliteten”, säger hon och fortsätter:

”Enligt Socialstyrelsen ska alla som drabbats av stroke erbjudas intensiv gångrehabilitering, men det är lite otydligt hur den ska se ut. Man kan drabbas av så många olika svårigheter, och det kan vara svårt att hitta en lösning som passar alla. Vi måste kunna anpassa vår rehabilitering efter patientens behov.”

Gångmönstret efter stroke är ofta avvikande, och det är vanligt att kompensatoriska rörelsemönster utvecklas. Ett viktigt mål i rehabiliteringen är att stimulera till återgång till ett så normalt gångmönster som möjligt. Detta för att minska fallrisken och risken för belastningsskador samt även för att kunna gå längre sträckor, vilket underlättas om gången blir mindre energikrävande.

I avhandlingens inledande litteraturöversikt ingick studier som jämförde effekten av robotassisterad gångträning med traditionell gångträning. Det framkom att de flesta studier fokuserade på gångsträcka och gånghastighet; väldigt få studerade rörelsemönster. Och de som tittat på rörelsemönstret gjorde det på olika sätt, vilket gjorde studierna svåra att jämföra.

Heidi Nedergård tittade i två av avhandlingens fyra studier på gångförmåga från ett biomekaniskt perspektiv, det vill säga inte bara hur långt eller hur snabbt man går utan också rörelsemönstret som används vid gång.

”Vi måste försöka hitta konsensus och ta reda på vad som är viktigt att titta på i rörelsemönstret när vi försöker utvärdera eventuella kompensationsmönster”, påpekar hon.

Hon analyserade 31 personer med stroke och 41 kontroller och konstaterar att det är viktigt att titta på hela kroppen, även hur armarna och bålen rör sig.

”I tidigare studier har mycket fokus legat på benen. Detta kan också vara en del av kritiken mot robotträning på ett gåband, där patienterna håller i sig med händerna och därmed låser halva kroppen.”

Intervjuer om upplevelser
I avhandlingens fjärde studie intervjuades patienter om sina upplevelser av gångträningen. De hade då genomgått både intensiv traditionell gångträning och robotassisterad gångträning under sex veckor. Dessa patienter var ibland flera år poststroke och hade oftast inte någon pågående rehabilitering.

Man såg ingen skillnad mellan dem som tränade med eller utan robot, men en viktig slutsats var att det fanns stor förbättringspotential eftersom bägge grupperna förbättrades.

”Det finns stora möjligheter att påverka gångförmågan även flera månader och till och med år efter att man drabbats”, betonar Heidi Nedergård.

”Patienterna uppskattade att bli utmanade och tyckte att det var bra med den intensiva träningen.”

Heidi Nedergård framhåller också att det kan vara givande att våga utmana patienten mentalt och fysiskt. Patienterna upplevde gångträning med robotassistens som annorlunda jämfört med vad de tänkt sig. Roboten känner av när musklerna aktiveras och stöttar och underlättar då det behövs. Men det innebär inte att man bara passivt följer med i rörelsen.

En av anledningarna till att den förväntade överlägset positiva effekten av gångträning med robot har uteblivit kan också bero på att det kan vara svårt för patienten att överföra träningsgång med robot till vanlig gång.

”Frågan är hur vi ska lära patienterna att överföra det de lär sig, när de går med roboten, till sin vanliga gång utan robot.”

Vidare framkom vid intervjuerna att fysioterapeutens roll var central vid träningen, både för att ge feedback och för att inspirera.

”Teknisk utveckling kan komplettera men inte ersätta fysioterapeuter”, framhåller Heidi Nedergård och säger vidare att det är viktigt med tydlig feedback liksom att patienterna känner sig involverade och förstår varför de gör det de gör.

”Det finns ett jättesug efter att få stöd och hjälp i träningen för denna patientgrupp”, avslutar hon.

Av Ingela Telg

Källa: Nedergård H. ”Taking the next step”: whole-body biomechanical gait analysis, and user-perspectives on robotic-assisted gait training post-stroke. Doktorsavhandling. Umeå universitet, 2021.